christienuh

har ju tänkt att skaffa en ny blogg sedan länge men det har ju aldrig gått framåt riktigt.
sedan väntar jag på att sofie ska fixa en header åt mig :)

det som har hänt på senaste är en av de tragiska sakerna som hänt mig i alla fall. en nära vän samt arbetskamrat dog den 13 februari. och det kom som världens chock, och jag kommer aldrig glömma den dagen jag fick veta...

...vaknade upp smått bakis på alla hjärtans dag och satte mig vid datorn. en stund senare fick jag ett samtal från min bäste vän. hon var helt förstörd... hon sa; "de ringde från jobbet nyss..." min första tanke var; "men nej, nu har hon fått sparken" (dumt kanske att få sparken via telefon men) sedan hör jag henne säga "Agron har dött". det kändes som att tiden stannade till, samma med mitt hjärta. det var liksom, vad fan säger du för nånting? nej, det är inte sant! han hade spelat fotboll när han sedan inte hade orkat längre så han tänkte gå och sätta sig på sidan av för att ta det lugnt. då hade han bara kollapsat ihop. innan ambulansen kom var han redan borta. och nu har vi alla gått igenom en väldigt jobbig vecka. på söndagen då alla fick veta det åkte de flesta till jobbet för att stötta varandra. marre kom till mig och sandra hämtade upp mig, marre och hanna för att sedan fara bort till mcdonalds. just på bilfärden grät jag ingenting, men då man öppnar dörren och ser en ledsen linn bröt man ihop själv. alla brustna hjärtan fick nog alla att bryta ihop inombords. jag gick bort till personalrummet och där stog ett tänt ljus och en bild på vår käre arbetskamrat. lina var där samt ali. sedan ser man inte killar gråta så ofta heller så då man såg markus mådde man ännu sämre. var skönt att träffa lina också eftersom det inte är ofta nu för tiden, tragiskt är ju att det ska vara på en sådan dag :/ de som jobbade togs över av birsta eller om det var SJ:s personal, och det tackar vi dem för! efter ett tag åkte vi hem till Agrons familj, och det var otroligt skönt på ett sätt. att få träffa hans släkt och familj som man aldrig fått göra, sedan har man aldrig sett hur Agron bodde. jag tyckte så synd om hans äldsta dotter, då hon bröt ihop då hon pratade med jag gissar på en släkting i telefon, så var jag nära tårar själv. dock kändes det som att man måste samla ihop sig lite. var med marre på kvällen och såg film, vilket var skönt. försöka tänka på annat. fick dock ett samtal från pablo senare. vilket uppskattades mer än vad han anar. han ville veta hur vi mådde och att vi skulle minnas de bästa studerna vi har haft med Agron.
för mig är det svårast då folk visar sympati för då gråter jag direkt. men det var skönt!

på onsdagen skulle vi ta ett sista farväl. kvinnor får inte gå på begravning förrens tre dagar senare enligt islam så vi fick ta farväl hemma hos honom istället. mellan söndagen och onsdagen har jag bara tänkt "gud, vad jag skulle vilja träffa och se Agron en sista gång", och även om jag visste det skulle bli svårt att se honom bara ligga helt stilla så var det hur skönt och underbart som helst. hade ju helst velat gå fram och säga ett par sista ord men det var alltför mycket familj, släkt och vänner där. efter vi varit i vardagsrummet och sett honom gick vi in till ett annat rum, hela donken gänget. vi satt tyst i säkert fem minuter innan någon sa någonting. efteråt åkte alla till christer. jag åkte hem dock, var tvungen att försöka sova. det gick inte. och det var så otroligt skönt att världens bästa kom och höll om mig då det kändes som man skulle gå itu...

Agron Salihi var jobbets solstråle och han är i mina tankar varje dag, och det har varit så svårt att jobba utan honom, svårare än folk anar, tror jag. jag väntar bara på att jag ska vakna upp och allt detta ska vara en hemsk mardröm. 1,5 vecka innan Agron försvann ur våra liv fyllde jag år. och jag minns att han ville ge mig en kram, och jag sa; "du får vänta tills jag kommer in"... men han fick aldrig en kram, vilket jag ångrar så in i helvete. jag hade en dröm om honom för någon dag sedan och det var den bästa drömmen jag kunde ha. jag kom in på jobbet och han stog i köket med jimmys mössa på sig (don't know why) när jag gick in genom dörren var mössan borta och han gav mig världens största kram och höll om mig länge. sedan gav han mig sedan en puss på pannan. vi visste alla att han var död, men han kom för att ta ett sista farväl. han började backa lite, sträckte upp handen och sa "vi ses" när han gick mot omklädningsrummet tonade han liksom ut...

jag har inte förstått att han är borta än. det är liksom Agron vi snackar om här, han var en kämpe! ställde upp på alla och gav alltid det lilla extra. det är ett extremt tomrum efter honom. men han ska veta att han är så saknad så det finns inte och att han alltid kommer finnas i våra hjärtan.